Arbete

Arbete, en livsstil?

Jag kör taxi.

Jag går upp Kl 0400 varje dag mellan Måndag o Fredag. Startar mitt pass kl 0600. Kör tills kl är 1700. Har uselt betalt, dåligt väder, stressade tider vilket innebär en del förseningar och ibland lite sura miner från de som ska åka och har en tid att passa, och ovanpå detta ganska dåligt gehör från de som bestämmer. Kanske inte låter så mycket för världen, men jag får massor med möten och intryck av livet där. Jag har det fantastiskt varje dag. Tänk att få uppleva så mycket varje dag av olika öden och erfarenheter som detta ger. För mig är det massor. Det är värt mycket mer än ett Direktörs jobb där ens enda mål varje dag är att hitta en väg att tjäna ännu mer pengar än vad man redan har och kan göra av med.

Jag kör mestadels mäniskor som inte haft det så lätt för att ta sig igenom livet. De har drabbats av diverse sjukdomar och handikapp, så jag kan ju faktiskt jämföra mig med dem på många sätt.

Jag kommer skriva mycket om mina dagliga händelser på jobbet här. Dom är många och här kommer aldrig nämnas namn eller något som kan härleda till vem det är jag skriver om, bara händelser som berikar mig och på vilket vis dom gör det.

Tänkte börja med en av de absolut starkaste upplevelser jag haft. Den påverkade mig otroligt långt ner i själen och fick mig verkligen att inse att det jag gör om dagarna verkligen är av vikt för mina resenärer.

Jag körde ofta en man och hans hustru till en cancer klinik där mannen ifråga var den som fick behandlig för sin sjukdom.

Det var ett otroligt ödmjukt och vänligt par som verkligen visade mig sin uppskattning för den hjälp jag gav då han hade ganska svårt för att gå och var ganska trött. Under resornas gång så kom vi varandra ganska nära och pratade mer som om vi var från samma familj och de gav mig uppskattning som om jag stod dem mycket nära. Och det kände man ju ganska tidigt, men denna aktuella gång som vi åkte så kände man att han var väldigt dålig, så jag sa inte mycket under den timma som gick i bilen. När vi var framme så hjälpte jag honom in precis som i vanlig ordning, sa till dem att jag kommer om 45 minuter o hämtar dem igen. Då log de åt mig, på ett sätt som var väldigt berörande och jag fick en otrolig olust känsla. Minutrarna gick och de 45 minuterna hade gått, de kom inte. Jag väntade i entren ytterligare 10 minuter innan jag började bli orolig och började fråga mig fram efter var dom var. Ungefär samtidigt kommer en sjuksyster och ber mig följa med, hon var en av de som behandlade mannen. Hon ledde mig in i ett rum där mannen låg på en brits och hustrun kom fram, sa inte ett ljud, kramade mig och tog min hand och ledde mig fram till brittsen där mannen låg. Han tog min andra hand, tittade på mig med stora tårar i sina ögon, och då kom nog mina med, han drog ner mig och gav mig en kram och sa till mig att han var glad att det var just jag som var där, han tackade mig för alla gånger jag skjutsat honom och tagit dom så tryggt fram och tillbaka. Jag reste mig, log tillbaks och tackade för att jag var den som fått den äran att lära känna dom. Släppte hans hand, vände mig om, mötte fruns tårfyllda blick och gav mig av.

Han kom inte hem igen.

Jag har haft mina tårar i ögonen många gånger för dessa mäniskor, varje gång jag minns tillbaks på det så är dom där. Men det är inte bara med sorg, utan med glädje för det jag fick dom att känna. Att jag var bra.

Efter den dagen så kände jag att jag på allvar var en stor bit i mina resenärers liv, deras trygghet, vän och följeslagare oavsett vilket väder eller andra hinder som kan uppstå. Jag måste vara där för dom.

Alla dessa fantastiska mäniskor som finns där ute, och jag får äran att köra dessa och ta del av deras historia. Visst är det fantstiskt.

Körde vid ett tillfälle en dam som var kring de 80, och vi kom in på hur jularna var förr.

I hennes fall var de fina då deras familj hade det ganska bra ekonomiskt eftersom hennes far var en handelsman som tjänade ganska bra.

Hon minns tillbaks med ett leende på hennes läppar om hur fantastisk hennes pappa var då han inför julafton kom hem med mat som mor skulle tillaga, lådor med presenter som skulle delas ut. Det var magiskt. Inte för att hon hade nytta av detta, för allt detta var till de mäniskor som hade det svårt inför denna högtid. Mor lagade maten, far slog in presenter och på julaftons förmiddag var han ute och bjöd hem dessa fattiga så att de skulle få en del av den stillhet och givmildhet som infinner sig vid denna tid.

Jag och mina syskon fick inte vara där och störa, för det var deras stund. Vi satt uppe i trappan och såg hur dessa okända mäniskor njöt av maten som bjöds, och av deras enkla men ändå värdefulla presenter. Det kunde vara en gryta, en filt eller kanske en korvring. Gud vad stolt man var över sina föräldrar.

Efter att de gått igen så var det våran tur. Och det var en jul med både god mat och fina gåvor.

Hon bar detta med sig alltid för att påminna sig om att det behövs inte så mkt för att glädja så många. Det var mer gesten att få dela med sig av det lilla. Och hon levde efter detta mått med glädje.

Så även jag. Jag bestämmde mig då för att varje dag i mitt liv skulle bli den bästa. Inte så lätt kanske alla gånger. Men att försöka kostar inget, ett tröstens ord, en kram eller att bara finnas där för de som behöver mig känns ganska bra i min själ.

Hoppas fler kunde leva efter dessa enkla mått.