Skåne Historia
Skåning, vad är jag?
För oss här i södra Sverige så har vi växt upp med att vara Svenskar, för det är ju så skolan och historien har lärt oss att vara. Tjocka frodiga matglada Skåningar. Kanske det ligger en del i det dom tycker o tänker om oss där ovanför gränsen. Vi är halvdanskar med ett överflöd av mat och bördig mark som räcker till stora delar av Sverige, med en dialekt som låter som om någon stoppat en potatis i halsen på oss. Kanske är det så vi verkligen är........Eller????
Många mäniskor som jag talar med och som är infödda Skåningar är som jag. De vet att de är Svenskar, men känner inte den samhörigheten utan känner sig som Skåningar. Dom känner inte sig ens som Danskar, men hade i det stora hela hellre tillhört Danmark.
Men även inom Skåne finns det gränser som är ganska tydliga. Vi har ju Göingarna, där jag själv komer ifrån, som i alla tider har varit ett folk som jobbat i skogen och haft djurhållning. Vi har däremot ofta gett oss iväg på säsongsarbete längre söderut i Skåne, ofta då kring Lundaslätten där marken odlades och många gröder kom ifrån. Dom kring sydvästra Skåne var inte alltid så glada åt våran närvaro då de såg oss som rivaler som tog deras arbeten. Men så såg inte skogsfolket det. De tyckte att de som bodde kring den Skånska slätten var ett ganska bekvämt folk som gärna såg till att andra skötte det tunga jobbet på åkrarna när det var dags att bärga grödorna. Men i det stora hela var det dock bara ett fåtal som verkligen hade dessa fördommar, de var nog oftast överens eftersom timmret och byggkunnigt folk kom från dom norra delarna och såg till att våra skyddande städer utmed kusterna hölls i ordning och tilläts att växa. Det skapade ju en trygghet för alla. Och i gengäld så köpte s det mycket odlad mat från slätten så att de i skogarna kunde äta sig mätta även under de hårdare månaderna på året.
Sen har vi ju även Österlen som jag ärligt talat inte är så insatt i, men det jag vet är att Österlen såg sina grannar, norr om Brösarp ungefär, som ett folk som levde i skogen som man inte skulle beblanda sig med ungefär. Det verkar som om dom gärna höll sig på sin kant av Skåne och brukade marken och havet och livnärde sig bra på det. Fisket har ju i alla tider varit mycket bra utmed den sydöstra kusten.
Göingarna sågs nog som ett ganska obildat folk med låg andel av läs och skrivkunnigt folk. Dom var kort och gott grov arbetare som inte behövde detta.
Synen på Göingarna kan lite grann sammanfattas med en historia som min gammla lärare Birger Ohlsson skrivit i en av sina böcker.
"Eftersom jordbruket i Göinge ofta gav klena skördar gällde det för Göingebönderna att skaffa sig binäringar. Många satt på vintrarna och slöjdade. De gjorde stegar, pumpar, träskyfflar, skedar, korgar, kvastar med mera. När sen våren kom körde de med sina vagnar fullastade ned till södra Skåneför att sälja sina alster. Nu var ju ofta Göingarna magra och taniga alltmedan folket på slätten var runda och välmående. Slättborna kallade Göingarna som kom för "stiagöingar" om de hade stegar att sälja, "köragöingar" om de hade korgar och så vidare. Att göinga hade sin helt annorlunda dialekt lade man ju också märke till. En vårdag kommer en in på en gård i Lundatrakten. Han knackar på och moran i huset öppnar. Vid sidan om henne tittar den lille pågen ut. Han är fem år och mycket nyfiken. Göingen frågar på sin genuina dialekt: -Ska dä va nåra stia älla köra älla sleva här i da? Grabben som hör detta underliga språk och ser den magra mannen rycker mor i kjolen osh frågar: -Mor, ä göingar mäniskor? Mor tystar pågen och sen säger hon: -Ja, påg lille, fast en sämre sort."
Detta samanfattar ungefär hur folk såg på varandra förr i tiden inom Skåne. Fast vi var nog ganska överens i regel och fanns där för varandra och hjälpte varandra där det behövdes.
Jag har ganska mycket material som har med göingar att göra, och återkommer gärna med lite av detta med jämna mellanrum.
